Det nya goda livet

Klockan var 01:30 på natten och jag var trött men taggad. Efter frukost och fixat flaskorna med sportdryck och övriga morgonbestyr så åkte vi mot Motala.

 

04:04 gick startskottet och vi rullar iväg. Precis när motorcykeln släppt oss så hör vi någon som skriker "Heja Malin, heja Patrik" Det var min goda vän Sigrid som snart också skulle ge sig iväg.

Efter några 100 m till så ropar Patrik till mig att nu ger jag mig iväg i mitt tempo och jag ropar lycka till älskling. Patrik hinner knappt mer än sticka iväg så händer en grej precis intill mig. En kille fastna med sitt framhjul i framförandet cyklist bakhjul och drar i backen med en jättesmäll. Det var jobbigt att se och jag märkte att jag blev lite skärrad; vad i hela friden har jag gett mig in på.

 

Jag testade på två olika klungor men jag märkte att jag tyckte båda gick för fort, min puls vill inte alls gå ner och jag hade inte en riktigt bra känsla i magen. Till på köpet hade jag återigen blivit kissnödig. Så i Ödeshög bestämde jag mig för att göra ett stopp som jag inte hade planerat att göra och då göra en, vad jag vill kalla, en ctrl-alt-delete. Helt enkelt försöka starta om mentalt.

Stoppet funkade och gav önskat resultat och nu låg jag själv ett tag. Jag hittade en annan Rynkeby-åkare från Växjö-teamet som jag hade lite sällskap med. En klunga kom ifatt som jag tyckte verkade bra så vi tog svans på den. En kille i klunga styrde upp det riktigt bra. Tyvärr så skulle det stannar vid depån innan Jönköping och det vill inte jag så jag körde vidare. Strax kom det i kapp en annan klunga som jag hoppades på. Jag låg långt fram i svansen tillsammans med tre andra cyklister från Skövde. Vi låg kvar bakom denna klungan ända till kontrollen efter Jönköping som är Fagerhult. De körde jämt och bra och höll ihop. 

Efter Jönköping kom Bankerydsbackarna. Vi rullade upp och jag märkte på mig själv att benen inte tröttnade. Jag hade inte tillstymmelse till mjölksyra. Jag kunde inte riktigt fattade. Vi hade galet roligt därbak och snackade och skämtade när klungan kommunicerad "är alla med!?" Så viskade vi till varandra "jo vi är med"

 

Fagerhult var ett planerat stopp för mig. Jag gick på toa och passade på att plockade av armvärmarna som hängt kring handlederna ett bra tag.

 

Klungan jag följt tog lite för lång tid på sig så jag började rörs mig mot utgången. Då hittade Skövde-gubbarna tag i mig och vi tog sällskap igen. Vi fick snart tag i en ny klunga men när de drabbades av punka blev det först lite vilda västen innan svansen kunde organisera sig så jag bestämde mig för att köra. Två av tre Skövde-herrar hängde med. Här märkte jag något, jag kände mig galet stark. Till Hjo drog jag långa sträckor, herrarna gick upp och drog varsin gång men jag kände mig som ett lokomotiv, benen bara gick. Jag försökte tänka "Men ta det lite lugnt du har liksom hälften kvar"

I Hjo skulle herrarna stanna, tyvärr, jag tackade för trevlig sällskap och önskade lycka till innan jag körde vidare. 

Efter Hjo kom jag ifatt en organiserad klunga som körde väldigt sakta. Jag var livrädd att köra slut på mig så jag låg där, käkade och drack. Det jag märkte då var att magen började krångla lite, det bubblade och knöt sig lite. När jag efter någon mil kände mig för rastlös hängde jag ändå på en klunga förbi, släppte den och hamnade själv, nu började magen sköta sig igen och benen bara gick. Fantastisk känsla, jag har svårt att greppa det.

 

Jag fick en herre som hängde på mig som ropade till mig att han var jätteledsen att han inte kunde hjälpa till att dra för han hade krampkänningar. Jag svarade bara att det är lugnt. Jag kör mitt race och att han gärna fick hänga där. 

 

I Boviken tog jag mitt sista stopp. Nu var det drygt 7 mil kvar. Fyllde en flaska och sköljde munnen med lite vatten, gick på toa och sen sörplade jag i mig en gel. Gelen gillade inte kroppen denna dag för nu började magen stöka igen. Men jag tuffade på nu, försökte hänga på ett par klungor men de gick antingen för fort eller var stökiga så jag körde mitt race. Innan Medevi blev det jättetrångt, lastbil, vanliga bilar och väldigt mycket cyklister. Men jag tyckte alla gjorde sitt yttersta för att det skulle gå smidigt. Fantastiskt roligt. Snabbklungorna skötte sig också och tog sig snabbt och smidigt om. Ropade i tid så man visste att de var på gång. 

Efter Medevibacken tunnade det ut sig med cyklister igen. Nu gjorde det ont lite här och där men skallen och benen var med mig. Känslan var helt surrealistisk. Huvudet var trött men jag peppade mig själv och det bara rullade på. Tempot gick ner något men det gjorde inget. När den magiska skylten 10 km dök upp och vi dessutom fick medvind. Jösses vad benen tryckte på då. Det gick nästan för snabbt i sista rondellen men det redde sig tack och lov och i mål kom jag på makalösa 10:25. Få rulla in i mål och se Patrik och pussa om honom. Han hade också haft en jättebra lopp. 

Det hade jag inte trott, jag hoppades på någonstans mellan 10-12 h men aldrig så nära 10h.

Den här känslan kommer jag suga på länge. Nu är jag riktigt mallig.  

 

Tack alla funktionärer, medcyklister och alla andra som gjorde min första Vätternrunda till en näst intill grand slam upplevelse.