Det nya goda livet

En träningsresa som man måste smygträna på... Det tillhör inte vanligheterna. Men det var precis vad vi råkade ut för. Men då vi är ett gäng lösningsorienterade människor så blev det fantastiskt bra ändå. 

 

Vi började med två helt vanliga dagar på Playitas. Löpning upp till fyren, pass på eftermiddagen och simning i havet. Dag två bjöd på cykling av världsklass.

Jag, Patrik, Bosse, Johanna, Magnus och Gitten gav oss iväg på morgonen. Vi klättrade upp för Fuerteventuras brantaste backe utanför Coradon och vidare upp till en supervacker utsiktsplats. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev lite rädd när vinden tog tag i cyklen när vi susade ut för berget och genom skarpa hårnålskurvor. Men det fanns något nervkittlande i det. Detta är något jag vill bemästra. På kvällen gick Patrik igenom teorin med mig när det kommer till kurvtagning och jag laddad för att få sätta teorin i praktik nästkommande dag.

Så jag och Johanna planerade att dagen efter skulle vi ta oss upp till Betancuria (den högsta punkten man kan ta sig med cykel) och titta på de stora statyerna som står där. 

Men vi blev blåsta på den uppladdningen. Direkt på morgonen när vi kom ner från frukosten och skulle pumpa cykel och köpa vattenflaska så fick vi vet på varsitt håll att vägarna var avstängda och det var ganska dryga böter om vi trotsade detta. 

Det var vi rörande överrens om att vi inte ville göra.

Så det var bara att planera om dagen, dessvärre blev alla pass inställda också och vi fick mindre och mindre rörelseutrymme på resorten. 

Tills slut fick vi beskedet om total husarrest, vi fick endast gå till affären för att handla eller för att gå till resturangen. 

Det var lite spridda skurar med inforamtionen, Apollo, hotellet och myndigheterna var inte riktigt överrens i alla information som gick ut. 

 

Det första vi började kolla upp då var möjligheterna att ta oss hem tidigare. Men antingen var det fullbokat eller så gick det inga flyg. Patrik kläckte då den fantastiska idén att kolla upp om vi kunde byta ut två hotellrum mot en villa. Det skulle ge oss lite mer rörelseutrymme. Vi frågade Johanna och Jessica om de var sugna att hänga på och efter att vi hört med receptionen om att man fick använda poolerna vid villorna och att man fick vistas på sin terrass så var saken klar. Vi fick betala en liten mellanskillnad för detta men det var det helt klart värt. 

När vi kom upp till villan så kände jag en sån enorm lättnad. Tårarna började trilla faktiskt, det kändes helt otroligt. Samtidigt fick jag en massa minnen från vår förra resa när vi helt apropå blev uppgradera till en villa. Då var ju barnen med så att komma in huset fick mig att sakna dem ganska ordentligt, så det var många blandade känslor. Men mest lycka över att slippa sitta inne på hotellrummet. 

Så vi installerade ut oss på terrassen ganska omgående och höll ett litet cirkelpass för hos där. Det härliga var att resten av gruppen anammade idén. Så snart hade vi i stort sett hela resesällskapet med oss upp bland villorna. 

 

Nu kunde vi smygträna på riktigt. Vi joggade upp och ner för villagatan dolda för poliser och hotellets egen lila bevakningssmurf som drog runt i sin golfbil och skällde på folk som såg ut att träna.

Patrik höll i solhälsningen för oss på morgnarna, det blev fler cirkelfyspass på terrassen, Vicke bjöd på crossfit och jag höll zambapass på kvällarna. Vi hade supermysigt ihop och var alla rörande överrens om att hade det inte blivit som det blev så hade vi nog inte kommit varandra så nära. Då hade vi typ bara setts vid middagen och kanske vid frukost om vi hade haft tur. 

Vi gjorde helt enkelt det bästa vi kunde av en situation som vi inte styrde över. 

 

Jag ser fram emot nästa gång jag får möjlighet att åka tillbaka, jag har mycket kvar jag vill göra på ön. Jag vill simma i 50 meters bassängen (det fick ajg itne denna gången heller), jag vill cykla till Betancuria och andra vackra platser på denna annars karga ö. 

Så på återseende Fuerteventura.