Det nya goda livet

2018-11-14
21:25:42

Det är rätt att tvinga sina barn ibland

Igår var det löpning på G. Jag var till en början ytterst tveksam till om jag skulle kunna följa med. För det första hade jag en halvtimme på mig att ta mig från jobbet tills dess att vi skulle vara redo i Torsås och ge oss iväg, för det andra hade jag i måndags lämnat sonen själv hemma när jag och Patrik stack iväg på yoga. Så det värkte lite i mamma-hjärtat att sticka iväg även denna kvällen. MEN, då kom jag på den briljanta idén att Gustav faktiskt kunde hänga med på cykel. Jag blev så glad och nöjd över detta förslag så jag skickade iväg ett sms till honom, jag till och med skicakde det via snapchat så jag skulle vara säker på att han skulle kunna svara... och sen blev det dödstyst. Jag fick inget svar, jag misstänkte att han undvek mig. Jag känner min son, han är precis som jag var när jag var liten...minsta montståndets lag är det som gäller. 
Jag ringer upp honom och glad i hågen förklara vad det är jag tänkt och han bara, nej. Han vill inte hänga med. Men jag hör också på hans nej att han är lite tveksam. Så när jag kommer hem från jobbet så jag något som jag vet att många föräldrar gör men som det sällan talas högt om... jag-mutade-honon :X jag VET, så fr man väll itne göra?! men JO det gör alla föräldrar, det gäller att välja sina strider... både att han skulle få ha min MTB och att han skulle få väla efterrätt på fredag. Funkade det då? Nepp...han ville fortfarande inte, sa han, men jag såg på honom att han var tveksam. Han ålade som en mask. Jag försökte fråga honom vad han skulle göra i stället. Han kom inte med något bra svar. Så då tog jag till det sista kortet jag hade... tvång. Du ska med punkt-slut.... Jag sa att han skulle testa, skulle hantycka det var skittråkigt så lovade jag att jag ALDRIG mer ska tvinga iväg honom. 
 
Oh vad han inte var nöjd på mig nu. Men jag kastade upp min cykel på bilen (evigt tacksam för att tiden då vi skulle ge oss iväg hade blivit framflyttad) in med sambo och barn i bilen och iväg.
På plats, löparsällskapet var lite försenat så vi kunde landa i lugn och ro. Sonen cyklade runt och var plötsligt inte så sur längre. När vi stack ivög tyckte han det var riktigt roligt :-) Han körde över refuger och hoppade och skuttade med cykeln. 
12 km senare på väg hem i bilen var han drillande glad och vi fick efter mat och tandborstning lägga oss och läsa högt för att han skulle kunna varva ner innan han somnade. Jag frågade vad han tyckte och det hade varit bra. Jag förstår ju om det inte var det roligaste i världen men han var inte arg på mig längre för att jag hade tvingat med honom. Han var glad. 1:12 minuter på cykel istället för framför en skärm gjorde underverk på humöret. 
Så därför tror jag inte det är fel att ibland tvinga barnen utanför sina komfortzoner, då får de testa och bilda sig en egen uppfattning. Nu vet han vad han tycker om det, han kan nästa gång det kommer på tal argumentera för varför han vill hänga med eller slippa. Nu kommer jag aldrig tvinga med honom igen, jag tror inte det komemr behövas. 
Oh ja, han får bestämma efterrätt på fredag :-) 
 
2018-11-07
21:33:28

Hösten rullar på

Jag kanske ska ta det som ett gott tecken att jag inte skrivit här på länge. Jag har fullt upp med allt roligt som händer, både på jobbet och hemma. 
Träningen rullar på fantastiskt bra, jag har kunnat springa i över två månader nu utan skador. Visst har det spänt och ömmat i vaderna men det har räckt med ett par dagars vila för att de ska vara fit for fight igen :-) Det är toppen. 
 
Att byta jobb har verkligen varit livsavgörande för mig. Livskvaliteten bara stiger och jag  njuter av dagarna, vardag som helg. Visst dyker det upp hinder på vägen och problem men jag kan ta mig an dem på ett helt annat sätt än vad jag gjorde förr. Jag har blivit mer stresståligt igen och framför allt så känner jag igen signalerna på att något inte stämmer och kan då dra i bromsen i tid. Som ikväll på simningen;
Jag mötte upp Patrik i simhallen, bredvid honom simmar en annan man och för att göra en lång historia kort så återigen skedde ett fenomen som jag varit med om förr, inte för ofta men det sker lite då och då. Mannen ska tävla mot mig. Han väntar in att jag kommer upp mot kanten och samtidigt som jag vänder så skjuter han infrån för att hänga på. Han simmar dessutom med en snorkel... okej jag hade domlen men vad f... och just den reaktionen märkte jag var ett teckan på att jag inte var helt i balans för jag blev så uppretad. Jag rev av nästa 50:a på ett nytt pb av bara farten och funderade på under nästa hundring varför jag lätt detta påverka mig så. Jag hittade inget bra svar så jag beslöt mig för att släppa det. Jag får se det positivt att de vill försöka mäta sig med mig. Jag är en stark simmare enligt mig själv. Jag är inte den snabbaste men definitivt inte den långsammaste heller. Jag är nöjd. 
Så resten av passet hade jag fullt fokus på vad jag själv gjorde och vad jag hade för mål för dagen. Målet var att leka med lite olika farter så det blev hundringar där jag först ökade farten för varje 25:a och sen efter 5 st så bytte jag så jag började på max och lugnade mig för varje 25:a. Med insim och avbad och lite annan simning fick jag ihop 2250 m ikväll. Det kändes kalasbra, balansen återställd. 
2018-10-12
21:01:57

Kulebo-rundan *iip*

Oh hjälp! Ikväll var det dags för löpträning och det var jag och 7 starka grabbar som skulle ut och kämpa... JAg var lite nervös faktiskt. Jag var beredd på att det skulle dras upp ett jäkla tempo som jag inte skulle ha en chans att hänga med i men så blev inte fallet alls. Jag var glad när jag kom hem från jobbet att det bara var att kasta i sig en banan och så stack vi iväg till Torsås för att mötas upp.
 
Vi sprang ut från Torsås mot Oxlehall, tempot hamnade vad jag för egen del skulle kalla " strax-över-snacktempo" vi testade en skogsväg in och när det blev liten stig märkte jag vad orienteringsträningen har gett resultat. Vi fick dock vända då vi gett oss in i skogen lite för tidigt. Så ut på asfalten igen, här passade jag på att dra i mig en gel. Här började känna av en vad, jag tänkte kramp och sprang på. Det blev bättre lägst vägen, nästa sväng in i skogen var rätt väg så nu kom vi ut på grusvägen i Kulebo. Mycket trevlig litet ställe, en riktig idyll. 
Därefter fick vi harva några kilometrar på Gullabovägen. Vid 10 km tog jag en gel till, jag följde samma plan som förra långpasset och det funkade bra.
 
Tillbaka i Torsås var jag visst trött men absolut inte slutkörd. Min högra vad var dock duktigt stel och är det fortfarande i skrivande stund. Vi får väl se hur det känns imorgon, jag har masserat lite med foamrollern och dragit på lite tigerbalsam så nu håller vi tummarna. Så här stel vill ajg tillvåren först känna mig när jag sprungit 42 km ;) Jag tror det var intensiteten som tog ut sin rätt ikväll. Distansen har jag sprungit för ett par veckor sedan men inte i den intensiteten som vi gjorde ikväll.
Tack "grappar" dethär gör vi om :-D
 
(null)
Kvällens glada gäng Kent kikar in från vänster, Osse, jag, Jörgen, Patrik, Gepan som sköter sociala medier och Magnus :-)