Det nya goda livet

2018-03-30
21:52:03

Vi fortsätter leka i snön

Ja, som sagt vädret kan vi inte göra något åt vi kan bara göra det bästa och roligaste av det. Idag körde jag och Patrik en MTB runda. Det var riktigt roligt och för egen del utamanande. Jag jagade en hel del hjärnspken på flykten. Till att börja med vurpade jag ett antal gånger och med ett antal gånger menar jag minst fem. Men det var ett hjärnspöke som då försvann, det var inte farligt, jag landade mjukt och självbevarelsedriften i kroppen fick mig ju då att verkligen ta till mig tipsen av Patrik och låta bli att hänga på styret och då gick det betydligt bättre. Sen fick jag användning av mina galma ridkunskaper också så fort hjulet stack så var det bara att sträcka upp sig, precis som man gjorde i ridningen.  
Sen när vi ändå var igång så lyckades jag med det som jag vet att jag haft väligt svårt för innan och det är att trampa på när det blir lite stökigt. JAg har tidigare bara ställt mig upp och i och med det då , inte bara framtung på styret, utan dessutom har jag ju slutat trampa så jag har tappat fart och då blir det ju ännu jobbigare. Så idag har jag trampat på och jag har trampat över både stenar, grenar och djupa vattenpölar så det hjärnspöket har också fått gå och dra något gammalt över sig. Jag kan när jag låter mig själv tro att jag kan. 
 
(null)
VI tog ett litet stopp nere vid Fulvik. 
 
(null)
Vattnet såg inte särskilt inbjudande ut idag. Men om så där två månader hoppas jag det ska vara möjligt. 
 
(null)
Han har blivit grym på att köra på bakdäcket. Jag har börjat öva jag också... jag har en bit kvar men "sakm den som ger sig"
 
 
2018-03-30
08:13:46

”Lite snö har väl aldrig stört mig”

Jag erkänner även jag börjar längtar efter vår, att kunna skala av lagren av extra lager kläder. Men vad ska man göra? Gnälla och sura över vädret hjälper ju inte, det gör ju som det vill och då gör jag det också :) 

Igår blev det andra orienteringstrningen för veckan, lite trött i huvudet eftersom jag slappnar av inför kommande, välbehövlig ledighet. Jag bad Maria om en bana och hon tilldelade mig en, det jag missade har att jag skulle springa den korta varianten. Jag tog istället den långa på över 5 km men jösses vad  lärorikt det var. Väldigt lite hållpunkter, väldigt mycket våtmark och snö och blåst på det inne i skogen var dock vinden inget problem., plus på det så hängde inga skärmar ute utan vi letade efter små träställnignar med en lite lapp på
. Jag har nu härdat mig något som orienterare nu i alla fall för efter första genomtrampet i våtmarken så var det bara att köra på. Jag försökte undvika de värsta men i övrigt plumsade jag på. 
Kontroll 1 och 2 lång nära startpunkten och var inte så väldigt svåra men sen var det långt till 3:an (i min orienteringshjärna) jag tog ut en kompassriktigning och hittade några hållpunkter men sen var det kört. Jag fick leta mig ut på en väg och in i skogen igen men jag insåg att jag var vilse. Som en räddade ängel kom min sambo löpande då så han hjälpte mig  vart jag befann mig. Det var bara att jaga ut på vägen igen och nu hittade jag rätt kurva att svänga in i skogen igen. Nu lärde jag mig något, kartan jag sprang efter var 1:10 000 så det var betydligt färre detaljer än jag var van vid men när jag då kom in 100 meter in i våtmarken så hittade jag en grop och när jag då kollade kartan igen så var gropen mitt i cirkeln... jag såg mig omkring och hittade kontrollen ganska snabbt. Lyckan var total, en enorm belöning. Det var långt upp till kontroll 4 och 5 men jag bestämde mig för att ta dem också innan det började bli för mörkt. Jag hade snart varit ute i en timme. Det blev lite forcering av skog upp på en höjd för runt höjden var det väldigt blött. Men jag hade nu en ledningsgata att sikta mot. När jag närmade mig 4:an så dök Patrik upp igen och vi gjorde sällskap på min 4:a och 5:a. Det var skönt med sällskapet och få någon att bolla vägval och detaljer på kartan med. 
Sen tog vi snabbaste vägen tillbaka. Då passade jag på att göra en praktvurpa så jag la mig raklång på vägen. Det har jag inte gjort förr så det var premiär på det med ;). Ingen skada skedd förutom att en spik under min sko gick sönder. 
När vi kom tillbaka och jag visade kartan för Maria så uppdagades missen. Jag har som tuffast sprungit gul bana. Den jag gav mig på igårkväll var lila. Dvs betydligt svårare, och det märkte jag men det var häftigt att testa på. Jag lärde mig väldigt mycket. Längtar till bara gång. 
2018-03-25
15:21:36

JAG BEHÖVER INTE VILA

Jag behöver sova gott om natten. Det  klart alla behöver vila men när min hjärna "go bananas" så är det inte ligga på sofflocket jag behöver. 
Vart kommer det här utspelet från nu då? Jag träffade på min kompis man i mataffären  i kassakön i fredags (och jag har inte riktigt släppt det). När jag hade betalat och höll på att packa mina kassar och han skulle passera bakom mig med sin vagn så säger han lite så där på skoj: 
- Nu smiter jag bakom här. Varpå jag svarar:
- Ja, nu får man passa sig, vill inte bli påkörd. Då svarar han:
- Då kanske det går en hälsenan. Det skulle tvinga dig till lite välbehövd vila. 
Jag:
- Ha, ha... öh? 
Jag tog inte jätteilla vid mig men började fundera på hur olika människor kan se på saker och ting. 
Det är min hjärna som är överhettad då och då, inte resten av kroppen! Jag mår inte bra av inaktivitet, löpningen är min terapi och vila.
Idag sprang jag första milen för året och passet blev precis så prestigelös som jag tänkt mig och jag avslutade med att öka sista två kilometrarna, underbart. 
Hur mår jag nu? 
Jag är avslappnad, inget virrvarr i hjärnan. Jag känner mig redo för den kommande veckan. Ska snart hämta hem min älskade sambos om kommer från Mallis. Så vila behöver inte innebära stilla i en soffa, det kan innebära 10 km löpning i skogen med.