Det nya goda livet

Jag vet inte hur många gånger vi har sagt till varandra sen vi åkte hem, vilken fantastiskt vecka vi hade i Idre. 

Det var Gustav som hade oturen att falla i backen och få en fraktur i handleden. Men tack vare att läkaren berättade att han kunde åka med det om han tog det försiktigt så blev inte veckan förstörd för honom. Vi fick ju åkaskoter båda två dessutom. Han hem från backen och jag upp till läkaren som berättade att vi var tvunga att åka till vårdcentralen i Särna för att röntga. Stort tack till alla inblandade, från den danske turisten som stannade, till skidskolläraren som ringde skidpatrullen och skidpatrullen och läkaren som tog hand om honom och sen läkare och sjuksköterskor på Särna vårdcentral. Det märks att de jobbar ofta med den här typen av skador. 

 

Tillbaka till träningsveckan för mig då. Jag har sprängt gränser i min längsskidåkning, många. Till att börja med hade jag kontroll på skidorna redan från dag ett, det var inte de som styrde mig utan tvårtom.

Jag åkte långt, 18 mil blev längsta rundan med ordentlig kupering. efter den rundan var jag trött i axlarna så jag insåg att något i stakningen var fel. Jag letade upp Mathias Svahn och Lager157skiteam på youtube och hittade ganska omgående felet i min teknik. Så nästa dag blev det att ut och testa. Det blev en otrolig skillnad. Felet jag hade gjort var att jag satte stavarna för nära fötterna i stakning  så jag hävde mig inte ordentligt. När jag sen dessutom vågade mig upp på tå så blev det ÄNNU bättre. Så sista träningspasset på veckan kändes riktigt top notch. 

Strax under 7 mil skrapade jag ihop under veckan. Gustav åkte 2,5 km med mig och det var synd han skadade sig för hant rivdes riktigt bra på längdskidor. Det är ju inte sista gången han står på skidor, den saken är ju klar.

 

Det här är kul! 

Vackra vyer kring fjället.

Tjoho i backen!! 

Nu är det återigen fokus mot maran. Jag har backat ner i träningsprogram och testar nu 5:00-programmet. Det är svårt att backa och inte springa för fort men jag vet efter att ha lyssnat på min kloke sambo och tänkt efter lite själv att jag behöver skynda långsamt. Jag vill inte skada mig igen och då får det gå lugnt. Jag vill ju springa fler maraton förhoppningsvis. 

Nu kör vi!