23:21:28
Kalmar minitri och ett dramatiskt avslut på kvällen
Ikväll vad det då dags för minitriaglon i Kalmar 520 m simning, 18 km cykel och 4,2 km löpning.
Nerverna var lite utanpå men när tävlingen väl drog igång så var hornen vässade. Idag gjorde jag något jag aldrig gjort förr, jag simmade över någon :X sicken känsla att få vara den starkare som ville och behövde komma framåt. Det tog en lite stund för mig att hitta min teknik ocj mitt flytt. Men så fort starfältet sträckte ut sig så gick det otroligt bra.
Jag kom bra upp ur vattnet, det tog lite tid att hitta snöret till dräkten, men som väl är hade jag en bit att springa. I år hade jag fullt fokus på bytet. Kollade inte alls på folket omkring mig utan körde mitt race. T1 funkade fantastiskt bra enligt mig. Ut på hojen och trampade på, jag kände magen krångla lite men jag tvingade o den lite sportdryck. Och Kalmar stad, vilken publik, alla hejade och tjoade, det var fantastiskt!! Jag fick sällskap av en man, vi turades om att köra om varandra men på vägen tillbaka drog han det längsta strået och körde om men jag lät honom inte komma för långt före mig in till T2 som gick om möjligt ännu bättre. Skorna krånglade ingenting och jag var ur T2 på under två minuter enligt min klocka.
Sen löpningen, oh, jag har nog bävat lite för den eftersom det gjorde ont under träningen med RC och sen gjorde jätteont på Skärgårdsutmaningen. Men idag, ingenting. Jag sprang förbi sådana där killar som ser så där snabba ut och det var bra för egot ;) endast en tjej sprang om mig, en ung tjej, och hon var fantastiskt bra löpare. Vilket fantastiskt steg. Jag hittade en bra teknik och sprang i mål på 1:08 enligt min klocka. Jag är så fantastiskt nöjd! Nu har det fötts en lite vision om att komma ner under timmen. Få se vad man kan göra på ett år.
Sen då till den dramatiska avslutningen som tyvärr lämnat avtryck i mig. På vägen hem med mindre än kilometern hem så händer något fruktansvärt.
Patrik kör och jag sitter med mobilen. Vi kommer genom Söderåkra och på Prästgårdsvägen finns en ganska skarp vänsterkurva. Jag tittar upp när jag märker hur Patrik bromsar till och ser då en bil komma farandes i hög fart, över på fel sida och förbi framför vår front. Över gång- och cykelvägen, det damma och slår gnistor innan bilen landar upp och ner i en trädgård. Patrik stannar och jag säger bara "jag ringer" då jag redan har mobilen i handen. Patrik tar sig fram och personen i bilen har redan krupit ut.
Jag tänker inte gå in på detaljer, men personen har haft änglavakt. Jag är ingen sjuksköterska men det såg ut som att personen klarat sig med småsår i huvudet. Ambulans och brandkår är snabbt på plats och polisen skulle komma från Karlskrona. Så i skrivande stund sitter vi och väntar på att polisen ska ringa så vi kan lämna vårt vittnesmål då vi var först på plats.
Jag försöker att inte låta de negativa tankarna ta över. De kommer smygandes, jag kan för mitt inre se bilen fara in i fronten på oss. Men nu gjorde den inte det, vi hade också änglavakt idag. Det gick bra. Det är det jag tänker fokusera på. Det gick bra, personen i bilen klarade sig fantastiskt bra med tanke på hur bilen såg ut och vi kunde köra hem.
Jag tacka föreläsningen med Kay Pollack för det. Jag styr mina tankar, inte tvärtom. Jag vill minnas den hör dagen som den dagen jag krossade mig gamla minitria tid tillsammans med mina fantastiska vänner och min älskade sambo.
