22:01:26
Löpar-nörden bekännelse
När jag öppnade dörren och klev ut från jobbet reagerade jag på hur kallt det blivit. De pratade om att det skulle bli plusgrader men de verkar vänta några dagar till. Jag tog mig ner till bilen och startade den, termometern visade -8. 8 minusgraderi den här delen av landet är ganska kallt. Vi ska vara glada om vi får under nollan. Tanken for genom huvudet att jag kanske borde åka till gymmet istället. Men nej jag var så inställd på att springa så det var inte ett alternativ. Väl hemma så kastade in en kyckling i ugenen så den kunde laga till sig medan jag var ute, därefter bytte jag om. Det fick bli ett par långkalsonger och knästrumpor under löparbrallorna ikväll, underställströja, fleece och tunn vindjacka och självklart reflexvästen.
När jag kom ut hade mörkret hunnit sänka sig. Jag petade inte hörlurarna i öronen med lite låg musik på. Jag ville kunna höra mina tankar. Kvällen var kall himlen molnfri och där lyste en nästintill full måne.
Jag hade en tänkt rutt i huvudet som skulle landa kring 5 km. Jag gav mig i väg, snön knastrade så där härligt under fötterna som det gör när det är riktigt kallt. Jag sprang ut från samhället, ut i på landet, inte mycket bilar, inga gatlysen. Månen lyste stor och klar så det var knappt mörkt och benen bara trummade på. Jag kände den där lycka i kroppen som vinterlöpning ger mig. Det är så kravlöst på något sätt, jag hade pulsklockan på armen men jag struntade blankt i tider ikväll. Jag bara sprang.Vägen var snötäckt och mina gamla skor hade ett fantastiskt grepp, jag fattar inte hur jag ska kunna byta ut dem en dag. Det känns i passformen att de sjunger på sista versen, de har ju trots allt överlevt två göteborgsvarv. Men de är så fantastiskt sköna och vintertid är de bara bäst.
Jag lämnade asfaltsvägen och sprang in på en grusväg som ledde igenom ett skogsparti, när jag kommer ur skogen lyfter jag blicken och ser en helt fantastisk synd. Det där fältet som jag så ofta cyklade förbi i slutet av sommaren hem från jobbet låg nu helt inbäddad i snö och från min vinkel lyste månen rätt på och fick hela fältet att klittra som det var täckt av diamanter. Jag fick svårt att slita blicken från det när vägen svängde, men rundan rullade vidare. Jag hade nu sprungit ungefär 2 km och benen var ordentligt uppvärmda. Jag började fundera på om jag skulle utöka rundan. Men då jag kände av mitt knä häromkvällen så sköt jag tanken åt sidan och tänkte att vi får se hur det känns. När jag lämnade Ekaryd bakom mig och sprang tillbaka mot Söderåkra hade jag kommit ut på en större väg. Det var periodvis ganska mycket trafik men jag höll mig i kanten så gott det gick och mötande trafik körde kanonbra, de höll ut när de kunde och bländade av även om de inte hade möte.
Jag insåg när jag närmade mig Söderåkra att jag mentalt redan ställt in mig på att utöka rundan så det var bara att tuffa på. Nu hade jag sänkt tempot något. När jag kom in i Söderåkra så insåg jag att mina svarta vantar va täckta av ett tunt vitt lager iskristaller men jag frös inte och knät hade jag inte ens tänkt på.
När jag passerat kyrkan fick jag en ny uppenbarelse, jag mötte en löpare till. Det var väldigt skönt att möta en "galning " till som trotsade kylan och vågade sig på att springa. Vi möttes inte bara en utan två gånger.
Det var inte så farligt att springa i kyla om man bara anpassar det hela. Annars hade ju ex längskidåkning inte existerat. Men när jag kom hem var det snabbt av med kläderna för de va rejält fuktiga. Rundan slutade på 8,74 km och jag snittade 6:38. Lite långsammare än vanligt men det struntar jag fullkomligt i. Det var en underbara runda, endorfinerna bara spritter i kroppen.
Kalla mig galen eller engagerad men vinterlöpning är UNDERBART!!
