21:43:00
Varför gör jag som jag gör??
Ibland när jag pratar och berätta för människor om min livsstil så har jag förstått att jag klivit utanför normen. Enlig gemene
man borde man inte kunna avstå socker så som jag gör, och man borde inte kunna träna i den mängd som jag gör... och då ska jag ju tillägga att jag tränar betydligt mindre än mina förebilder så som Jonas Colting (www.colting.se) Jojje Borssén mfl.
Men varför gör jag då som jag gör? Vad driver just mig. Jag kan ju säga att jag fött två barn och med det har kroppen förändrats och med det har det kommit en insikt att jag älskar mina skavanker så som ärr på magen efter brisningarna och lite hängande bröst. Jag tycker det är fint för det är en påminnelse om den tiden jag bar mina barn i magen och känslan det gav. Så det är inte utseendesfixering som driver mig.
Det som hittils drivit mig mest är att jag vill visa för mig själv att jag minsann fixar mer än jag tror. Gränserna har sprängts flera gånger om. Jag tänker bara på cyklingen. Jag började cykla 4 mil, när jag körde mitt första Uppvidningetramp på 7 mil kändes det som jag satt på cykeln i en evighet, några veckor senare körde jag 13 mil med samma känsla, men då kändes 7 mil som "bara" 7 mil. Jag cyklade Skansentrampan 21,5 mil. Det känns inte som en omöjlighet att göra om idag. Jag känner att jag växer själsligt och som människa när jag gör dessa utvecklingshopp.
Från att inte ha kunna crawla särskilt bra alls, simmar jag nu relativt obehindrat.
Men det är inte bara för att boosta självkänsla som jag gör detta. Jag inser att det är i träningen och i det menatala tillstånd jag hamnar i då som får mig att ladda mina batterier och stressa ner. Jag är där och då, jag släpper all stress kring jobb och andra orosmoment. Simbassängen, landsvägen eller viktrummet blir mitt smultronställe där jag får vara i fred med mina tankar. oavsett om jag tränar med vänner eller ensam så är det där och då som jag totalt i nuet och laddar upp mig genoma att får ta ut mig.
