Det nya goda livet

2014-11-29
17:21:04

Alla måste börja någonstans

Efter att ha läst Coltings inlägg om hur taskiga människor var mot "Olof" när han skulle simma i snabb-banan  https://www.facebook.com/jonas.colting/posts/10152457377471121:0

och man hört diverse liknande historier insåg jag att jag själv har en liknande historia.

När jag växte upp hatade jag löpning, jag tyckte alla var snabbare än mig... När jag va 15 träffade jag en kille som peppade mig och jag blev bättre. När det kärleken tog slut tog det mig 4 år till innan löpningen återigen kom in i mitt liv som något positivt.
Jag hade precis flyttat hemifrån och börjat plugga, jag bodde i en marklägenhet utanför Växjö i en liten håla som heter Torpsbruk. Min närmsta granne var hålans enda pundare... Jag bestämde mig efter ett år på egna ben för att börja springa och jag hade en liten plutteslinga på knappt 500 meter. Det blev min första runda... och jag sprang den några gånger... Snart kändes det bättre och jag sprang förbi infarten till mitt och bygde på rundan och det blev mer och mer. Längsta rundan var strax under milen. Ett år senare tog jag mig runt Gbg-varvet. Sprang inte hela men tog mig runt. 

Varför nämnde jag min pundande granne? Jo för han var den som skrattade i början... Han var den som tyckte jag såg rolig ut när jag sprang iväg och kom tillbaka nästan direkt... 
Tänk om jag låtit hans ord sjunka in och tagit åt mig. Jag hade tack och lov en kompis som var något rappare i käften än mig på den tiden och tryckte till honom. Tack Veronica "Fia" 

Alla har vi börjat någonstans. För vissa mer naturligt än andra men vi har alla någon gång för första gången knutit skorna och faktiskt tagit steget ut. 
Kanske därför nästan alla springer med hörlurar idag... För att slippa höra tråkiga kommentarer från de som inte är där än...

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: