Det nya goda livet

Vi åkte upp ett gäng på fem personer. Det var jag, Patrik, Gepan och Jimmy som löpare samt supporten i Torsten. 

Förberedelserna kunde varit bättre. Jag var rejält sliten för två veckor sedan på grund av lite icke-träningsrelaterade orsaker. Långpassen kändes tröga. Så sista veckan lades fokus på att äta ordentligt och sömn. Jag kunde krypa ner redan vid 20, läsa en stund och släcka lampan vid 21. Men det gav resultat, i mitten av vecka nu innan loppet så kände jag en skillnad i energin. Den steg. 

Starten gick 11:00, 10-12 grader, lite vind och växlande molnighet. Första kilometern gick i överfart men det är inte ovanligt. Därefter backade jag ner till tänkt tempo kring 6:30-6:40. jag var beredd på att 8 varv skulle kännas drygt men det var bara första varvet och varv sju som blev kändes så. 

Varv ett pga att jag hade ingen aning om hur det kändes att springa varvbana, varv sju återkommer jag till. 

Det var en väldigt platt bana, mycket cykelväg så vi behövde inte bråka med bilister. Både löpare och cyklister visade god hänsyn där vi samsades tycker jag.  

Redan på mitt andra varv blev allt lättare, i första hand pga hur lätt först varvet hade gått, för det andra kom täten i fatt och plötsligt hade jag massor med snabblöpare runt omkring mig. Det gav en kick att se och få heja på dessa otroligt snabba killar och tjejer. 

På varv tre fick jag syn på mamma och pappa som kommit förbi för att heja lite. De hade  ärenden till stan, mycket trevligt. På samma varv blev jag även varvad av Patrik. Det var härligt att få höra hans härligt positiva röst. Han drog i en klunga på 5-6 löpare. Jimmy tuffade på där och hade även han ett lätt steg. 

Under detta varvet blev jag kissnödig men jag ville verkligen inte stanna så jag försökte tänka bort det och det gick. Det kom tillbaka emellanåt men blev ett allt mindre problem längst loppets gång. 

När jag gick ut på varv fyra insåg jag att när detta varvet är gjort så har jag gjort hälften. Nu kände jag igen funktionärerna och de mig, de hejade så fantastiskt bra. Jag blev så lyft, jag hörde efteråt att jag inte var ensam om den saken. När jag hade ca 1,2km till varvning kom Gepan och tuffade förbi. Han kämpade för han såg mig inte ens. Men jag upptäckte honom och hejade till. 

 

Början på var fem kunde blivit jobbigt mentalt. Tanken kom att jag skulle springa lika långt till men jag slog bort den och tänkte på antalet varv jag gjort istället och började jaga de stora 5 km passeringarna. Det var stora skyltar med 25, 30, 35 och 40 km. Täten passerade mig nog tre gånger under hela sin tid loppet så det kändes inte ensamt på det här varvet. 

Varv sex kändes riktigt starkt. Jag passerade en tjej som jag snackade med, hon hade det kämpigt där och då. Jag kunde trösta henne med att hon låg ett varv före mig då hon passerat mig under mitt femte varv och jag hört henne prata med sina supportrar. 

Jimmy kom igen, han hade lämnat klungan och sprang förbi mig, efter en stund kom Patrik. 

Slutet på varv sex var både tufft och lätt. Det tuffa låg i att jag hade två varv kvar. Det lätt låg i att jag bara hade två varv kvar.

 Vid varvning hade Patrik (och Jimmy) gått i mål. Patrik kunde serva mig en gel, jag kom dock på det lite sent och han kunde inte springa med så jag fick vända lite snabbt. 1 km ut på varv sju trodde jag benen skulle haverera på mig fullkomligt. Vänster vad drog ihop sig och höger knä smärtade så det kändes som jag liksom sjönk igenom steget. Efter 2,5 km kände jag även av höger vad. Det var bara att tuffa på i tempot som kroppen tillät och fokusera på teknik och att jag skulle framåt. Jag jagade skyltarna och hade som mål att försöka hålla mig under 7 km/min och om inte det funkade så skulle jag i alla fall hålla mig springande. Jag ville inte stanna och gå förutom i vätskestationerna. Funktionärerna fortsatte sitt outtröttliga peppande. De var guld värda. 

Vid varvning hände något. Min sänkning av tempot under varv sju gav mer energi och krampkänningarna gav sig. Nu var det ju bara ett varv kvar. Jag började nynna på en melodi med bra bpm. Jag fick varva några löpare i övrigt var banan tom nu men Växjö bjöd upp till en fantastisk hösteftermiddag med sol och sprakande vackra färger i träden. Nu var det finalen kvar. Efter att ha fått en sista slurk sportdryck vad 2,5 km på varvet och sedan passerat 40 km så kikade jag efter varvningsskyltarna. Jag hade kikat på klockan och insåg att om jag sprang som jag gjorde så skulle jag slå tiden jag fick i Stockholm. Först stressade det mig lite. Jag tittade lite för mycket på klockan. Så jag fick fokusera bort det och bara tänka på att springa och att det var framåt vi skulle. När jag såg 2 km skylten klack det till. En snabb avstämning i kroppen och en uppsträckning i hållningen fick farten att komma igen. Jag passerade två löpare till och vi hejade på varandra och jag sa när jag sprang förbi: Nu kör vi på ren vilja va?

Jag orkade hålla fartökningen hela vägen i mål. Nacken protesterade men jag höll ut. I mål stannade klockan på 4:40:11. Där underbara funktionärer och Patrik tog emot. Jag skuttade över mållinjen i ren glädjeruset.  Officiell tid sa 4:40:57 men både klocka och nättid sa något annat. Samma för Patrik. 

Ja, ja sekunder hit eller dit. Grymt nöjd och en putsning av tiden med 7 minuter. SUPERNÖJD! 

Den goda stämningen fortsatte in i omklädningsrum där det bubblades och pratades en massa bland oss tjejer. Därefter letade vi i gänget upp en resturang där vi åt en mycket god mongolisk barnecue. Jag var väldigt trött och hungrig så jag mådde illa och då hjälpte maten till. 

Nu är klockan 05:44 jag har inte sovit många timmar i natt. Vi skyller på koffeinet och kanske dopaminet också ;) men även om kroppen är öm så är glädjen enorm. 

Gänget samlat, nerverna lite på utsidan för min del och väldigt springsugna ben.