Det nya goda livet

2018-11-14
21:25:42

Det är rätt att tvinga sina barn ibland

Igår var det löpning på G. Jag var till en början ytterst tveksam till om jag skulle kunna följa med. För det första hade jag en halvtimme på mig att ta mig från jobbet tills dess att vi skulle vara redo i Torsås och ge oss iväg, för det andra hade jag i måndags lämnat sonen själv hemma när jag och Patrik stack iväg på yoga. Så det värkte lite i mamma-hjärtat att sticka iväg även denna kvällen. MEN, då kom jag på den briljanta idén att Gustav faktiskt kunde hänga med på cykel. Jag blev så glad och nöjd över detta förslag så jag skickade iväg ett sms till honom, jag till och med skicakde det via snapchat så jag skulle vara säker på att han skulle kunna svara... och sen blev det dödstyst. Jag fick inget svar, jag misstänkte att han undvek mig. Jag känner min son, han är precis som jag var när jag var liten...minsta montståndets lag är det som gäller. 
Jag ringer upp honom och glad i hågen förklara vad det är jag tänkt och han bara, nej. Han vill inte hänga med. Men jag hör också på hans nej att han är lite tveksam. Så när jag kommer hem från jobbet så jag något som jag vet att många föräldrar gör men som det sällan talas högt om... jag-mutade-honon :X jag VET, så fr man väll itne göra?! men JO det gör alla föräldrar, det gäller att välja sina strider... både att han skulle få ha min MTB och att han skulle få väla efterrätt på fredag. Funkade det då? Nepp...han ville fortfarande inte, sa han, men jag såg på honom att han var tveksam. Han ålade som en mask. Jag försökte fråga honom vad han skulle göra i stället. Han kom inte med något bra svar. Så då tog jag till det sista kortet jag hade... tvång. Du ska med punkt-slut.... Jag sa att han skulle testa, skulle hantycka det var skittråkigt så lovade jag att jag ALDRIG mer ska tvinga iväg honom. 
 
Oh vad han inte var nöjd på mig nu. Men jag kastade upp min cykel på bilen (evigt tacksam för att tiden då vi skulle ge oss iväg hade blivit framflyttad) in med sambo och barn i bilen och iväg.
På plats, löparsällskapet var lite försenat så vi kunde landa i lugn och ro. Sonen cyklade runt och var plötsligt inte så sur längre. När vi stack ivög tyckte han det var riktigt roligt :-) Han körde över refuger och hoppade och skuttade med cykeln. 
12 km senare på väg hem i bilen var han drillande glad och vi fick efter mat och tandborstning lägga oss och läsa högt för att han skulle kunna varva ner innan han somnade. Jag frågade vad han tyckte och det hade varit bra. Jag förstår ju om det inte var det roligaste i världen men han var inte arg på mig längre för att jag hade tvingat med honom. Han var glad. 1:12 minuter på cykel istället för framför en skärm gjorde underverk på humöret. 
Så därför tror jag inte det är fel att ibland tvinga barnen utanför sina komfortzoner, då får de testa och bilda sig en egen uppfattning. Nu vet han vad han tycker om det, han kan nästa gång det kommer på tal argumentera för varför han vill hänga med eller slippa. Nu kommer jag aldrig tvinga med honom igen, jag tror inte det komemr behövas. 
Oh ja, han får bestämma efterrätt på fredag :-) 
 
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: