Det nya goda livet

2018-03-22
20:54:00

Träning istället för antidepressivt

Idag när jag sprang så började reflektera över saker som varit och hur de förändrats under åren. 
När jag födde min dotter för så där 11 1/2 år sedan drabbades jag av en sk. postpartumdepression, förlossningsdepression. Inte på det sättet, som jag sett många beskriva, att jag inte kunde ta till mig barnet, eller såg mig själva skada mitt bran, tvärtom. Jag kunde få uppbilder för mitt inre som blixtrade till, där min dotter ligger i spjälsängen och gråter hysteriskt medan jag och pappan ligger i sängen döda. Jag kunde få tankar att jag en dag skulle vakna upp, 60 år gammal och att jag missat hela livet. De här tankarna, de kom och försvann blixtsnabbt men lämnade en ångest efter sig. Det blev bättre om jag hade fått sova men låg i bakgrunden och skvalpade och jag kom liksom aldrig upp. Jag var aldrig riktigt glad.
Jag minns hur jag gick en promenad, solen strålade och snön gnistrade men jag bara grät och kände mig så genomledsen. Dunderfallet kom när jag på juldagen i mina föräldrars badrum fick en fruktansvärd ångestattack, det var som om golvet öppnade sig under mig och jag blev så rädd för att dö. Jag förstod tack och lov att detta inte var normalt, jag sökte hjälp. Jag träffade en fantastisk läkare som förstod vad det handlade om och jag fick antidepressivt och samtal hos en psykolog. Jag åt det antidepressiva i ett halvår och det räckte, jag gick på samtal och kunde relativt snabbt kunna börja njuta av att vara mamma. Det var min räddning då. 
 
Förra året vid den här tiden var jag sjukskriven, jag var så jäkla trött, systemet sa bara stopp efter flera år där jag aldrig riktigt stannat upp och tänkt efter utan bara kört på. 2 månade helt från arbetet. Jag märkte att lika ologiska tankar som de jag beskrev tidigare kunde dyka upp. De var dock av inte fullt så grov karaktär men jag förstod varningssignalerna. Jag tog denna gången åter hjälp av en psykolog och denna tjejen var en femetta, hon hjälpte mig att vända och vrida på tankarna. När detta inträffade har jag tränat kontunueligt under flera år, jag fick backa lite i min intensitet och plocka bort klockan och bara njutningstränga. 
Jag kan än idag när jag stressar upp mig och få komma ut och springa, cykla eller simma känna exakt när kroppen slappnar av. När alla må-bra-hormoner börjar flöda i kroppen och rynkan i pannan försvinner och byts ut mot ett avslappant leende.  
 
Jag kan fortfarande när jag stressar eller fått sova dåligt få samma oro i kroppen. Skillnaden är att nu har jag verktygen som hjälper mig. Mycket tack vare min psykolog, Ulrika,  som jag hade då, min vännina som sitter djupare i utmattningen än jag och min sambos kloka raka ord och varma famn. Jag kan som sagt vända tanken, när jag blir så där tvärtrött så det trycker i tinningarna så jag bara vill lägga mig ner, gråta och ge upp, då behöver jag göra precis tvärtom. Jag tar en löparrunda eller jag går och simmar eller något annat som bryter tanken. En promenad är inte bra för mig, jag tänker för mycket, hjärnan är ännu mer tvärslut när jag kommer hem igen.
 
Idag var en sån dag, jag vabbar för dottern har vattkoppor, sonen verkar vara på G för det har kliat på honom idag också. Jag är supertrött, jag somnade i soffan en sväng men blev inte ett dugg piggare, jag fick svårt att ta mig för saker. Efter att ha diskat lite så insåg jag faktum, jag vet vad jag behöver... en löparrunda. Jag tog på mig löparkläderna och stack upp mot skogen. Jag hade planen klar, jag skulle testa 5x15 sek 3 set.  Bara att jag klev utanför dörren så lättade trycket i skallen och efter min runda mådde jag så fantastiskt mycket bättre.
 
Psykoframaka är absolut inte att förringa, det hjälper väldigt många människor, de har hjälpt mig. Men makten rörelser och hormonerna i våra kroppar har är fantastisk. 
 
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: