22:58:09
Uppvidingetrampet 2016
Åseda har gjort det igen. Ett fantastiskt evemang med engagerade volentärer och god stämning. 120 km stod på dagens schema, främsta målet var att cykla runt utan att stanna. Som vanligt satt nerverna mer utanpå som de alltid gör precis innan när jag ska starta ett lopp.
Jag träffar på David innan start så, han pekar ut två herrar till som jag kan ha koll på. De har sagt att det ska hålla ett 30 km/h tempo idag och det känner jag mig redo för att hänga med på.
När starten går så är det gemensam start upp till riksväg 23 där vi som ska köra 12 mil ska vika av. Jag ligger ganska långt fram och håller mig i närheten av de killarna som David pekat ut. När vi svänger i rondellen ut på 23:an drar alla upp ett hejdundrande tempo, det är svagt utförslut med och vi ligger i 37-40 km/h, det känns helt ok ett tag men sen märker jag ganska snabbt att det här inte kommer hålla, att det här kommer jag inte orka hänga med i, så när omkring första milen var avbetad släpper jag det gänget. Jag hade fått fantastiska tips av Patrik innan hur jag ska tänka i klungkörning så med hans röst i huvudet känner jag ingen panik när de drar iväg. De har cyklat betydligt mer än mig.
Så där ligger jag nu lite solo och kör på. Solen kikar fram bland molnen och underlaget är lätt. När jag har kört kanske kört 2-2,5 mil mil blir jag ifattkörd av en klunga på 8-10 cyklister. De håller ett ganska bra tempo tyckte jag så jag hängde på. Jag lägger mig bak och vilar samtidigt som jag kikar hur klungan beter sig. Det konstant rullning i fronten märker jag, ett nytt sätt att köra på, så det var intressant. När jag vilat upp mig går även jag upp och hjälper till att dra. Vi ligger i ett 35 km/h tempo bitvis, lite högt egentligen för min del men jag det känns bra och jag hänger med bra så jag tänker att jag hänger på så länge det går och det höll länge med det här gänget, när vi sedan svänger av mot Alstermo känner jag att jag behöver äta något, så jag placerar mig långt bak igen och pilla upp mig en av mina bars. Jag tappar då lite hastighet och få jaga ikapp, den ansträngningen blir någastöten för efter att jag hamnat först igen och dragit och ska falla tillbaka är jag ganska trött så jag faller igenom hela klungan och tappar dem. Typiskt, men det är bara att inse, jag hade inte orkat hänga med dem hela vägen, men till nästa år kommer kag kunna hänga med i den farten så jag misströstar inte. I mitt inre tackar jag dem för sällskapet så långt. Vi har hjälpta åt bra och betat av många mil.
Det blir en trevlig etapp framåt i 27-30 km/h tempo med blommande myrar, öppna skogar och vackra träd. Här passar jag på att slå av lite på tempot, äta och dricka ordentligt så krafterna ska återvända. Sen när hjärnan känns fit igen öser jag påg
När jag svänger av mot Älghult så är asflaten riktigt dålig men tjälskador och dyl, så här går det inte fort. bara en liten bit innan Älghult blir jag ifattkörd av ännu en klunga med ett ett gäng från Team Wrigstad, de håller ett bra tempo som är helt perfekt för mig. de bjuder in mig att hänga med. Gud så gött tänker jag. Här kan jag rulla på och vila ut efter ... men vi kom inte mer än till Älghult där den här klungan bestämmer sig för att stanna i depån. Mina ben är pigga och fräscha efter energiintaget och med målet att köra Non-stop så vill jag inte stanna. Jag tackar och säger att det är nog snart ikapp mig. Men den lilla turen jag fick med dem hjälpte återhämtningen och jag känner mig återigen oförskämt pigg. Nu känner jag dessutom igen mig och vet att det bara är drygt 3 mil kvar.
Jag lämnar Älghult och vet att nu blir det rejäla några rejäla stigningar fram till Lenhovda, men det går förvånansvärt bra. Ett par rejält tuffa stigningar men även några roliga utförsrullningar. Men för egen del känns växlingarna toppen och jag känner mig stark.
I Lenhovda blir jag förvånad att gänget inte är i fatt mig, Så jag rullar på. I Lenhovda testar jag för första gången att trycka i mig en gel. Smakade helt ok, hjärnan klarna igen. På vägen mot Åseda här ifrån blir det lite motvind men främst rejäla utförslutningar som erbjuder hastigheter upp mot 50-60 km/h beroendet på hur stor man är. Riktigt kul, sen blev det mindre kul när jag vände mot Åseda, för det var rak motvind och nu börjar kroppen gnälla. Benen svarat inte som jag vill. Jag får krypa ner i bockarna och bara fokusera på rundtrampet. När det blir så här börjar jag ju känna ryggen med. Jag har en gel till som jag smäller i mig. Den hjälper åter igen så hjärnana blir piggare. Det var svårt att hålla några hastigheter, lyckas peta upp mig till 25-27 km/h men så fort en vindby drog till känner jag som att jag tappar allt. Jag börjar räkna vägstolpar för att ha något att fokusera på.
Med två km till mål kommer äntligen Team Wrigstad ikapp mig, det var gött det.. Fick i alla fall lite draghjälp innan de fick för sig att spurta innan vi vek av ner mot centrum.
En toppen dag allt som allt när jag tänker tillbaka på det.
Lärde mig mycket, framför alt att köra mitt lopp och inte få panik och känna mig dålig för att jag måste släppa. Jag måste köra mitt lopp för att ha kul hels vägen runt.
Jag lärde mig ytterligare ett sätt att köra klunga på.
Jag vågade ligga i ett lite högre tempo än normalt. Jag orkade ju inte hänga med det i tempot bland de hag körde med i starten men jag tackar för startfarten. Det visade sig ju prägla hela loppet sen.
120 km på 04:01:09, ett snitt på 29,4km/h totalt = mycket nöjd!
Tack igen Korpen Åseda. Hoppas vi ses nästa år!
Startområdet
Fina medaljen!